Helena Hansson, HDK Valand

Vad är frugal design?

Ordet frugal betyder enkel, sparsam. Frugal design kan förklaras som konsten att göra mer med mindre för många, tillsammans. En viktig del av den frugala principen är att använda lokala råvaror och material. Både metoden och verktygen måste utgå från de människor som finns på platsen och de förkunskaper de bär med sig. När vi jobbar med frugal design som metod börjar vi att fundera på var vi befinner oss, vem som verkar där vi är och vad det finns för olika tillgångar och förutsättningar på platsen. I ett projekt i Kenya började vi, som designers ofta gör, med att använda oss av post it-lappar när vi gjorde våra prototyper, men det fungerade inte. Vi märkte också att språket var ett hinder för folk att delta. I stället för att diskutera verbalt testade vi att använda repslagning som metod och tillsammans med deltagarna tillverkade vi maskiner och verktyg som gjorde att alla kunde delta på liknande premisser. Ett annat exempel från mitt arbete i Linnarhult i nordöstra Göteborg, är när vi byggde en kombinerad scen och utebio och bara hade en skruvdragare tillgänglig, men tio hammare. Då valde vi att spika i stället för att skruva, så att tio personer kunde vara med i stället för en!

Att arbeta på det här sättet går emot hela min designbakgrund inom industridesign där man ska hitta generella lösningar som fungerar överallt. Med frugal design gör vi precis tvärtom. Vi utgår från kontexten och så kommer de generella lösningarna som en modifikation. Man måste utgå från det lokala för att få med folk, skapa igenkänning, en vilja att vara med och för att det ska bli lättare att känna ägandeskap i processen.

En grundbult i frugal design är att medborgarna är med och skapar, bygger och formar processen. Men vad är designerns roll i den här typen av processer?

Designerns roll är att designa en process där många kan vara delaktiga och där andra än designern ges utrymme att planera och utforma resultatet. Vi leder inte processen i klassisk mening utan har mer av en stöttande och vävande funktion. Jag samarbetar med lokala organisationer och i processen involveras slöjdare och hantverkare som i sin tur leder processen, såsom Karl Hallberg som jobbar med konceptet Sloydtrukk ↗. Det är en mobil slöjdverkstad med bas i Fengersfors, Dalsland som lär ut slöjdtekniker till bland annat barn och unga så att de får möjlighet att förverkliga sina idéer. I detta fall utgick vi från det gemensamma önskemålet att göra en scen och utebio. En av ungdomarna som är utbildad ingenjör ritade upp hur scenen skulle se ut och sedan utvecklade Karl Hallberg/Sloydtrukk en metod där idén kunde förverkligas genom samskapande aktiviteter. Sloydtrukk valde pålning som metod då platsen är rik på lera. Speciella verktyg designades som möjliggjorde att många kunde vara med och som främjade samverkan, så som en dubbelsåg och en pålningsmekanism som krävde att minst åtta personer deltog. Genom samslöjd som designmetod tog vi således tillvara på platsens materiella och mänskliga tillgångar, och skapade en process där många kunde vara med, trots avsaknad av specifika slöjdkunskaper.

Hur gör ni för att engagera de personer ni vill ska delta?

En sak som ofta händer är att de personer vi vill nå inte alltid har tid när vi har tid. Många av de vi vill nå jobbar eller studerar på dagen. Ska de få ersättning för att ta ledigt en dag eller ska vi förlägga vår process på helger eller kvällar? Ett sätt att väcka intresset och sänka tröskeln för deltagande kan vara att förlägga prototypandet till en plats där de man vill nå redan befinner sig och känner sig bekväma. Som sociologen Richard Sennett (2012) skriver är win-win effekten central i en samarbetsprocess. Ett publikt utekök kan till exempel vara en viktig mötesplats där man kan samlas, prata och laga mat ihop. Då kanske det är där man ska börja prototypa?

Vilka möjligheter ser du med att låta skissandet och prototypen ta större plats i utformandet av gator?

Jag skulle vilja påstå att man kan omvärdera prototypen och skissprocessen som det egentliga resultatet. I min forskning har jag lärt mig att bejaka det temporära och processuella. Att en design aldrig är färdig, den är alltid en prototyp. Om något ska vara hållbart på riktigt måste det kunna vara i ständig förändring. Man måste kanske jobba med att förstå hur man ska värdera prototypen som ett slags demokratiskt verktyg. Ett gemensamt lärandeobjekt som bygger förmågor och triggar igång nya processer. Jag tror också att man måste skapa plats för gemensam reflektion och att vi behöver våga prata om när det går fel. Vi måste våga tänka att felet är en del av processen. Vi är inte ute efter perfektion. Vi människor är inte perfekta så det omkring oss kanske också måste ha vissa fel för att vi ska känna oss hemma? Vi vill att det blir ”good enough”. Det i sig öppnar upp för att fler ska kunna vara med!