Stockholmsutställningen och Svea Rike

En kritisk granskning av Stockholmsutställningen 1930.

Stockholmsutställningen 1930 markerade ett avgörande ögonblick i den globala introduktionen av svensk modernitet, särskilt genom konst, arkitektur och funktionalismens ideal.

Trots utställningens publika genomslag, inte minst paviljongen Svea Rike, har dess kopplingar till eugenik och det politiska projektet att forma en modern nation till stor del utelämnats i historieskrivningen. Marie-Louise Richards granskade materialet om Svea Rike i ArkDes samling som en del av en kritisk analys av Stockholmsutställningen.

Richards är arkitekt, forskare och lärare vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hennes arbete undersöker relationen mellan ras och arkitektur genom citering, queera, feministiska och dekoloniala metoder. Hon spårar kritiska motberättelser till den svenska välfärdsstatens arkitektur, ofta genom att återvända till välkända representationer i arkitekturhistorien.

Under sin tid på ArkDes studerade Richards hur Stockholmsutställningen kan förstås i relation till dåtidens samhällsutveckling, som inrättandet av Statens institut för rasbiologi 1922 och de steriliseringslagar som infördes under 1930- och 1940-talen.

Samtidigt som utställningen ofta hyllas för sitt avsteg från traditionella stilar, speglade den också djupare ideologier: eugenik, hygien och idén om en ny nationell identitet. Paviljongen Svea Rike, den mest besökta och kritikerrosade delen av utställningen, fungerade som en symbolisk scen för visionen om en modern, arbetsam och moralisk svensk medborgare.