Utställningarna öppna idag 11–18

Museets övriga öppettider

Fri Entré

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Q&A: Med rosa hönor som vittnesmål

Vad skulle det innebära för mänsklighetens historia om världens vanligaste fågel helt plötsligt blev rosa? Leo Fidjeland och Linnea Våglund berättar om Pink Chicken Project som undersöker arv, ansvar  – och kycklingar.

 

Hej Linnea och Leo! Vilka är ni och vad brinner ni för?
– Hej! Vi driver en designstudio som vi kallar Nonhuman Nonsense där vi skapar spekulationer och experiment i en nära framtid någonstans mellan utopi och dystopi. Vi är intresserade av motstridiga eller paradoxala berättelser för att öppna vägar till framtider som för tillfället känns otillgängliga, men kanske inte behöver vara det.

Hur träffades ni och hur gick det till när ni bestämde er för att slå era huvuden ihop?
– Vi kom från olika riktningar, Linnea från konst och industridesign, och Leo från vetenskap och teknologi. I spekulativ design fann vi en blandning av båda som kändes meningsfull och en möjlighet att utmana hela system istället för att jobba problemlösande inom dem. Så vi sökte till en skola i London där vi kunde lära oss mer om det här sättet att tänka. Nu driver vi en studio i Berlin.

Hur uppkom idén till Pink Chicken Project?
Pink Chicken Project spekulerar kring användandet av en ny bioteknik kallad “Gene Drive” för att färga alla världens kycklingar rosa. Kyckling är världens vanligaste fågel, och benen från de 60 miljarder som dödas i fabriker varje år är utsett av geologer som ett av de största spåren som mänskligheten lämnar efter sig. Framtida fossil av kycklingben kommer att lämna ett tydligt avtryck i jordskorpan och är föreslaget som en indikator för en ny geologisk tidsålder, kallad Antropocen, eller “människans tidsålder”. Vårt projektet föreslår att åter-ockupera detta spår genom att genetisk modifiera en kyckling att ha rosa ben och fjädrar. Genom att sprida denna förändring med en Gene Drive kan hela arten bli permanent ändrad, globalt, på bara ett par år. Detta skulle modifiera mänsklighetens geologiska spår, och färga det rosa!

Varför just rosa?
– Rosa är en symbolisk färg. Den är kulturellt kodad som en motsats till de maktstrukturer som möjliggör och förvärrar det våld som den icke-mänskliga världen nu utsätts för. Antropocen betyder människans tidsålder, men alla människor är inte lika skyldiga till den ekologiska förstörelse som hotar att kollapsa biosfären, och inte heller inte lika kapabla att ta ansvar och förändra systemen. Denna länk mellan social och ekologisk rättvisa beskrivs i projektets manifest, som även är kodat in i kyckligens DNA – ett meddelande som är lika mycket till framtiden som till nutiden.

”Från vårt perspektiv är det viktigt att diskutera hur en ny teknologi ändrar maktstrukturer, både mellan människor och ickemänniskor.”

Vad skulle ni säga är verkets centrala budskap? Ni beskriver att ert gemensamma projekt befinner sig i ett gränsland mellan utopi och dystopi, vad innebär det för er?
Projektet befinner sig någonstans mellan utopi och dystopi, vi vill inte berätta för människor vad de ska tycka utan vi är intresserade av att skapa en berättelse som möjliggör en etisk och politisk diskussion om komplexa frågor utan att förenkla. På det sättet verkar projektet motsägelsefullt och fullt av paradoxer, någonting som vi välkomnar. Genom att konstruera projektets berättelse i form av paradoxer och motsägelser ställer det också frågor: Hur bör vi jämföra det våld som redan utförs mot miljarder kycklingar i fabriker med våldet att färga dem alla rosa?

Berätta mer om modifieringsprocessen och vad CRISPR är.
– CRISPR är en nyligen uppfunnen metod för att enkelt och billigt permanent modifiera gener i levande celler och organismer. Denna metod är mycket kraftfull och har en mängd implikationer i sig, men när den används på ett speciellt sätt, skapas ett genetiskt system som på engelska kallas “Gene Drive”, eller “gendrivare”. Detta forcerande system accelererar spridningshastigheten för en genetisk förändring, så att den kan nå alla individer i en hel art över endast 12-19 generationer. En avkomma av en rosa kyckling ärver två kromosomer, en från varje förälder, där en av dem innehåller det gendrivande systemet. När detta system aktiveras inne i kycklingembryot så modifierar kromosomen från den rosa kycklingen kromosomen från den andra, vita, föräldern. Detta gör att båda kromosomerna innehåller genen som gör kycklingen rosa, vilket gör att även 100% av avkomman från denna generation kommer att bli rosa, och så fortsätter det tills alla individer bär den utvalda genetiska förändringen, tills alla kycklingar är rosa. Den enorma makten i denna teknologi gör att Gene Drive av vissa röster kallas ”biologins kärnvapen”. Men till skillnad från kärnvapen så är en gendrivare inte så svår att konstruera. Eftersom det bygger på CRISPR krävs ingen dyr utrustning och ingredienserna och DNA sekvenserna är billiga. Det finns för närvarande inga lagar, internationellt eller nationellt, som begränsar användningen av gendrivare. Men de är mycket kontroversiella och diskuteras för närvarande intensivt på FN nivå. I november förra året presenterade vi Pink Chicken Project i dessa förhandlingar, som ett verktyg att tänka på implikationerna av denna nya teknologi, något som kan hjälpa delegaterna att navigera dessa svåra etiska frågor.

”Vi är intresserade av att ifrågasätta och jämna ut hierarkier, och skapa relationer byggda på respekt och omtanke.”

Ni ställer själva frågan kring varför genmodifiering bör eftersökas eller undvikas. Har ni kommit fram till något?
– När det kommer till nya teknologier som exempelvis CRISPR eller Gene Drive så är det ofta för tidigt eller för sent att diskutera hur vi som samhälle vill använda dem (eller inte använda dem). För tidigt eftersom det bara är otydliga spekulationer om hur det skulle kunna skapa problem eller för sent eftersom det redan finns stora investeringar och momentum som gör det svårt att backa ur och välja en annan väg. Här kan spekulativ design hjälpa att komma åt de underliggande etiska frågorna, så att vi kan prata om implikationerna av ny teknik innan det är för sent. Historien visar också att det är mycket svårt att veta hur ny teknologi kommer användas, och det är ofta det oväntade som sker och ändrar historiens gång. Så från vårt perspektiv är det viktigt att diskutera hur en ny teknologi ändrar maktstrukturer, både mellan människor och ickemänniskor. Vi försöker att inte berätta för folk vad de ska tycka, utan är intresserade av att skapa berättelser som möjliggör komplexitet eller nyanser i svåra frågor.

Ser ni själva projektet främst som konst eller som aktivism?
– Vi ser projektet som “design för debatt”. Istället för att lösa problem vill vi ändra ett mindset eller peka på något underliggande som gör att problemet uppstår från början.

Gemensamt för era tidigare verk är att ni verkar fascineras av hur människan förhåller sig till andra levande organismer och hur vi påverkar den, varför?
– Ofta i vårt samhälle värdesätter vi människor högre än ickemänniskor, vi tänker att vi är mer verkliga eller existerar mer än andra varelser (som vi ser som automatiska maskiner utan kreativitet eller agens), en syn som kallas anthropocentrism – att sätta människan i mitten och över andra varelser. Vi är intresserade av att ifrågasätta och jämna ut hierarkier, och skapa relationer byggda på respekt och omtanke. Se att vi är vår omgivning och vår omgivning är oss. I vårt nyaste projekt Planetary Personhood har vi dragit det så långt att skapa respekt och solidaritet till “icke-levande” varelser, som stenar och mineraler. Det visas också under designveckan i Stockholm!

Vilka tankar hoppas ni ska väckas av att ta del av ert verk?
– Vi hoppas att det hjälper folk att tänka mer långsiktigt, kanske till och med på geologiska tidsskalor! Och att det ska väcka frågor så som: på vilket sätt förändrar ny bioteknik maktbalansen mot andra arter Vilken relation vill vi ha till andra varelser? Hur kan vi vara goda förfäder?

Sista och kanske viktigaste frågan, när kommer vi kunna beställa rosa ägg från er?
– Förhoppningsvis aldrig, om vi inte blir maktgalna.

Fotografi: Sara Kollberg.

Så hanterar vi dina personuppgifter