Museet är tillfälligt stängt, njut av ett digitalt besök tillsvidare!

Museets övriga öppettider

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Open Call 2019: Mälarens lås

Snart är det dags för nästa omgång av ArkDes Öppna utlysning, där du som arbetar med gestaltad livsmiljö kan söka pengar för att realisera ett projekt som du tycker saknas. Under 2019 genomfördes fem projekt som alla tilldelats medel från utlysningen. Ett av dem var ”Mälarens Lås” som genomfördes av Jägnefält Milton, Research & Development och Marie Birde.

Många städer har sitt vattennära läge att tacka för sin existens, så även Stockholm. Den koppling till resten av världen som Östersjön och Mälaren erbjuder, tillsammans med ett skyddande lager av skärgårdsöar, gjorde Stockholm till en viktig handelsplats och militär knutpunkt.

Idag är vattnet en självklar kuliss för livet i staden. Däremot spelar inte Mälaren längre samma avgörande roll för Stockholms ekonomi och handel. Snarare kan vattnet ses som en separerande barriär och ett logistiskt hinder för vardagslivet.

Projektet Mälarens Lås initierades av arkitektkontoret Jägnefält Milton tillsammans med designstudion Research and Development samt redaktören Marie Birde. Tanken var att göra en historieskrivning av Stockholms relation till Mälaren och – utifrån den historiska kopplingen – ta fram förslag på framtidens vattennära arkitektur. Kanske finns det sätt för arkitekturen att återigen göra vattnet till en del av stadsrummet? Kanske kan det fylla nya funktioner, som passar dagens samhälle och sociala kontext? Allt underlag samlades i antologin Staden, som simmar på vattnet – en associativ antologi om Stockholms potential.


En brokig historieskrivning

För att berätta en historia om stadens relation till vattnet bestämde sig gruppen redan i startskedet för att inte enbart använda sig av faktabaserade källor. Även konst, ritningar, dikter, rykten, gamla pamfletter och serietidningar har använts som underlag. De kallar metoden för ett ”associativt inhämtande av material”. Det innebär helt enkelt att det inte finns någon röd tråd, ingen ”Bild 1” kopplad till ”Text 1”. Snarare finns det beröringspunkter mellan allt material.

Konrad Milton berättar att insamlingsprocessen varit både brokig och spännande. Mycket av det som samlats in handlar inte direkt om Mälaren och Saltsjön. I vissa berättelser har vattnet snarare spelat en biroll eller varit del av ett historiskt skeende.


Insamlingsprocessen

Det är genom att foga samman alla små bitar av historia som en helhet växer fram. Frågan är var man ens börjar? Hur tar man sig an en oändlig mängd underlag?

– Vi började med att titta på det material vi redan hade och delade in det i kategorier. Då fick vi en slags överblick både av vad vi hade och vad vi saknade. Vi gjorde alltså en slags grov sortering och jobbade oss sedan vidare, berättar Konrad.

Projektgruppen började ta sig runt till olika antikvariat och bibliotek i Stockholm. De pratade med antikvarier och bibliotekarier som plockade fram relevant litteratur från både dåtid och nutid. En hel del research gjordes självklart även via internet, men Konrad anser att webben kan vara begränsande. När man tar hjälp av experter, menar han, får man hjälp att sålla. Expertis och kunskap ska inte underskattas.

Sedan, när det breda sökandet var gjort, dök de ned i Riksarkivets och ArkDes samlingar. Bland museets miljontals ritningar finns en hel del som berättar om ambitioner och gestaltningsförslag kring Stockholm och Mälaren.

– Ett av de roligaste och mest spektakulära projekten var ett tävlingsförslag för Vasamuseet, ritat av Hans Asplund. Det var ett slags undervattensmuseum, på platsen där skeppet förliste. Asplund ville bygga ett museum på land med en trappa ned till ett undervattensrum i betong som Vasaskeppet skulle sänkas ned i. Innan nedsänkningen hade han även planer på att det vimpelprydda undervattensrummet skulle bogseras längs kusten, från Kockums i Malmö till Stockholm.

Precis som Hans Asplunds förslag finns det flera projekt som aldrig byggdes, bland annat en hel kallbadhus eller varför inte en bro som går rakt igenom Riddarhuset på Riddarholmen. När man 1872 skulle dra om Vasabron kom arkitekten Per Johan Ekman med förslaget att bron skulle ledas i en tunnel genom Riddarhuset vars ”ovanligt breda vestibul” skulle förvandlas till en genomfartsled.  Andra projekt har däremot realiserats. Konrad berättar:

– Förr i tiden användes isen mer som ett stadsrum där olika samhällsgrupper möttes. Ibland utbröt slagsmål mellan arbetarklass och borgare. Vi har hittat exempel på skridskopaviljonger som låg vid Nybroviken, där man kunde åka skridskor till ljudet av en orkester. Det fanns en lite finare för borgarklassen och en lite enklare där människor möttes och söp till.

Förslag för framtiden

Just isen var en av de vattennära utmaningar som projektgruppen valde att titta lite närmare på. Under sommarmånaderna fungerar ju vattnet som en plats för bad och umgänge men på vintern står det relativt outnyttjat, trots möjligheterna att faktiskt promenera på isen.

– Under en stor del av året är vattnet bara en stor öken, en öde slätt. Hur kan man använda det? Idag görs isvägar för skridskoåkning och promenad men förr fanns mer nöjesbetonade aktiviteter på isen. Varför skulle man inte kunna göra så även idag?

Det svåra med att omsätta allt material till förslag, menar Konrad, var att det inte fanns några givna problem att lösa. Som arkitekt arbetar man ofta utifrån ett befintligt problem eller en utmaning som definierats av en beställare. Här var de själva tvungna att sköta problemformuleringen, något som tog en hel del tid och grubblerier.

– Vi i hade hela bokens innehåll i huvudet, på det sättet gick det ändå bra. Vi hade dessutom inga ambitioner om att lösa alla problem eller leverera helt färdiga projekt. Snarare ville vi visa upp en möjlig scenografi, idéer om lösningar och vattennära upplevelser som kan tillföra något till staden.

Vad hände sen?

Konrad berättar att Stockholmarnas historiska relation till vattnet har präglats av två viktiga faktorer: topografi och smuts.

– Topografin har gjort att vattnet varit ganska otillgängligt på många ställen, vilket i sin tur gett upphov till många roliga lösningar i form av hissar och trappor. Katarinahissen är ju ett exempel. Sedan har vattnet också, fram till tjugotalet kanske, varit enormt ohygieniskt. Vidrigt verkligen. Nybroviken kallades i folkmun för Kattviken på grund av alla döda katter som flöt omkring där.

Idag ser verkligheten helt annorlunda ut, många hinder för en närmare relation mellan Mälaren och Stockholmarna är undanröjda.

I december 2019 lämnades en färdig antologi över till ArkDes. Den innehåller både underhållande och fascinerande berättelser om människor och skeenden samt potentiella framtidsprojekt.

Efter slutredovisningen har några av projektets idéer börjat ta verklig form. Jägnefält Milton är just nu inblandade i flera utvecklingsprojekt i Stockholm där vattnet ligger i fokus, bland annat kring Gustav Adolfs torg och vid Liljeholmsbrons fäste.

Det sistnämnda projektet har redan börjat testas. Där har Jägnefält Milton, börjat undersöka hur utrymmet under bron på Liljeholmssidan kan användas för kulturevenemang. I somras byggdes en temporär teaterscen upp som var i bruk under sensommarmånaderna. Snart ska en mer permanent struktur komma på plats.

– Det här är ett sätt att koppla ihop Liljeholmen med den kulturscen som finns längs Hornstulls strand. En skiss är gjord och projektet är redo att dra igång. Projektet är det första som kommit direkt ur antologin.

 

Bild: tävlingsförslaget Columbi Ägg av Hans Asplund. Källa: ArkDes Samlingar.

Fem kortreportage följer upp de projekt som fick medel från ArkDes Öppna utlysning 2019. Vad handlade projekten om? Vad har hänt sedan sist? Häng med på vår reportageserie i fem delar fram till öppnandet av nästa omgång den 8 december 2020!

Så hanterar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse