
Från vänster: Anna Fridolin, Anna Pang och Teres Selberg.
”Offentligheten är spretig”
Anna Fridolin, Anna Pang och Teres Selberg – arkitekttrion bakom föreningen Dansbana! berättar om betydelsen av en spretig offentlighet, arbetet med att bygga spontanidrottsplatser för alla och vikten av positiva berättelser om offentligheten.
Ni har valt Dansbana! ArkDes som plats för det här samtalet om det offentliga rummet och de teman som utställningen Public Luxury berör. Varför?
Anna Pang: Det korta svaret är att vi valde Dansbana! ArkDes därför att det är vårt verk i utställningen. Men vi hade också kunnat mötas på en plats som varit en viktiga referens för oss, en traditionell dansbana. Dansbanor var ju under lång tid populära mötesplatser i Sverige. Eller så hade vi kunnat ses i Vårby gård där vi ritade vår första Dansbana! eller i Södertälje där en tredje är under uppförande. En annan viktig referens är Rålambshovsparken som är en park fylld med ”spontanidrottsplatser”, alltså offentliga planlagda aktivitetsytor som exempelvis utomhusgym, skejtparker, parkourparker och basketplaner. En studie som Stockholms stad gjorde 2012 visade att just sådana platser används framför allt av män och killar. Unga tjejer var underrepresenterade på alla typer av spontanidrottsplatser. Det tyckte vi var störande både ur ett hälsoperspektiv och ett demokratiperspektiv och ville göra något för att förändra den statistiken. Vi vet att många unga tjejer, och andra, gillar att dansa föreställde oss en samtida variant av den traditionella dansbanan men för många olika typer av danser och dansare. För att beskriva uppdateringen av den historiska byggnadstypen, lade vi till ett stort D och ett utropstecken, och 2014 startade vi föreningen som fick samma namn, Dansbana!
Teres Selberg: Målet är att skapa platser för dans med huvudmålgrupp unga tjejer. För att ta reda på hur och var de vill dansa har vi utvecklat en metod där de engageras genom hela processen, från platsval till gestaltning och aktivering. Målgruppsbeskrivningar är trixiga, vem inkluderas och vem exkluderas? Platserna vi formger är offentliga och förstås till för alla. Vi vet till exempel att det är smart att bjuda in dansföreningar till att använda platserna för att fylla dem med olika typer av dans. Dans inspirerar till dans.
Anna Fridolin: En annan viktig grundtanke är att dansplatserna vi formger skall vara platsspecifika och permanenta, att de skall få vara påkostade och inte bara tillfälliga pop-ups.

Utställningen heter Public Luxury – vad är offentlig lyx för er?
Teres Selberg: Kristallkronorna i Moskvas tunnelbana eller Kulturhuset i Stockholm. De bjuder på positiva upplevelser som är utöver det man förväntar sig. Ett annat, konkret exempel, är Lina Bo Bardis konstmuseum i Sao Paulo som är upplyft från marken och som skapar ett stort offentligt torg under. Vi vill att arkitekturen ska ge något mer både estetiskt och rumsligt.
Anna Pang: Spontanidrottsplatser som begrepp signalerar främst funktion. Ordet ger inga signaler om lyx när man säger det första gången. Vi tycker att det är kul att hantera ett torrt begrepp och fylla det med arkitektur. De ”spontanidrottsplatser för dans” som vi utformar måste ge något utöver sin funktion. De skall vara fina och ha en egen karaktär.
Teres Selberg: Begreppet ”lyx” är relativt. Jag har familj i Guinea Bissau och varje gång jag kommer tillbaka kan jag känna glädje över något så basalt som att lampan tänds.
Anna Fridolin: Ja! Efter att ha bott i Honduras som tonåring kom jag att uppskatta övergångsställen. Det kändes värdigt att kunna gå över gatan och förutse att bilarna stannar.
Berätta mer om Dansbana! ArkDes.
Anna Pang: Det är en plats för spontandans som ligger på Exercisplan utanför ArkDes entré och bjuder in besökare och allmänhet att koppla upp sig via Bluetooth, spela musik och dansa. Dansgolvet är ett nåtat trägolv 7,5×7,5m med tre plåtfigurer som inhyser ljudteknik. Figurerna har människoliknande drag, en hand, ett öga och en arm. Vi var inspirerade av de olika skulpturgrupperna på Skeppsholmen och Picassos ”Frukost i det Gröna” och Niki de Saint Phalles ”Paradiset”.
Anna Fridolin: Vi var faktiskt lite oroliga över placeringen, att den inte skulle locka folk när museet är stängt. Även om Skeppsholmen ligger mitt i Stockholm så är det en ö med museer och institutioner där folk inte rör sig naturligt på kvällen. Men så har det inte alls har blivit, under sommaren har det dansats i stort sett varje kväll här. Både spontandans och dans i mer uppstyrd form där dansföreningar eller grupper bokat in pass.
Teres Selberg: Från allra första början har vår tanke varit att Dansbana! ArkDes måste få en permanent plats när Public Luxury stänger. Det tycker vi är superviktigt. Det tar tid att ”förankra” en dansplats, att folk känner till den och kommer tillbaka. Vi kommer att ha en dialog med museet och de som har använt platsen om hur och var den skulle passa att bli permanent.
Vad gör ert projekt för offentligheten i stort?
Anna Pang: Vi har förstått att Dansbana! Vårby gård som öppnades 2016 har blivit en referens. Det fanns ingen liknande plats tidigare och den blev väldigt lyckad. Vi har blivit inbjudna till olika institutioner att föreläsa om vårt arbete och platsen har blivit nominerad till olika priser. Vårby gård gjorde att vi blev inbjudna av ArkDes till Public Luxury. Nu är det fler kommuner som vill ha spontandans. Det är kul! Samtidigt finns det i stunden en frustration hos oss. Ofta vänder de sig då till sina ramavtalsarkitekter eller går ut på offentlig upphandling som är svår att vinna om man som vi, är en liten aktör. Offentlig upphandling har en bra grundtanke, att förhindra korruption men den gynnar ofta stora aktörer och leder inte alltid till bra arkitektur.
Teres Selberg: I Södertälje och Vårby gård har vi jobbat direkt mot kommunen och det har gett oss möjlighet att kunna påverka platsval, förankra med dansare och planera för aktivering. Vi tror att det är på grund av att vi har gått utanför de traditionella ramarna, och påverkat uppdragsformuleringen, som projekten har blivit så lyckade.
Anna Fridolin: Jag tycker också att det finns en till nivå på din fråga, vad vårt arbete kan göra för offentligheten. Genom att vi arbetar med lokala dansare och unga tjejer i utformningsprocessen så vill vi ju även ge dem en möjlighet att kunna påverka hur staden och offentligheten ser ut och fungerar.

Vad är offentligt för er?
Anna Pang: Offentligheten är spretig. Det måste den få vara, eftersom den består av många olika grupper och individer. Vi gillar mångfald och brokighet och dans speglar det på ett bra sätt. Vi vill skapa en plats där alla de olika uttrycken synliggörs och har medvetet sökt upp väldigt olika dansgrupper i våra deltagandeprocesser. Vi vill bjuda in till både historisk barockdans och breaking. Det offentliga samtalet idag präglas ju också mycket av hot: klimathot, terrorhot, hedersmord, högerpopulism. Allt det där finns förstås men det finns också så mycket annat. Vi möter massor av positiva röster och krafter i vårt arbete.
Anna Fridolin Jag tycker också att man måste fråga sig vem som gynnas av alla hotbilder. De som säljer övervakningssystem? Jag tycker ändå att vi är relativt trygga och fria och att den friheten är mer värd än prylar.
Om vi håller oss till detta med offentligheten och hur vi förhåller oss till den – vilka är de största förändringarna som vi går igenom på det området i Sverige idag?
Anna Fridolin: Privatisering och kommersialisering har blivit det nya normala. Ett resultat är att de offentliga ytorna minskar. Spontanidrottsplatser är ett sätt att skapa plats för människor som inte är med i föreningsliv eller har råd att gå på kommersiella aktiviteter.
Teres Selberg: Sedan har vi ”överprogrammeringen”, att alla ytor i stan är bebyggda eller har en funktion. Skall vi vara självkritiska så är vi en del av det. Samtidigt är dans i sig så fritt.
Hur bemöter ni eller närmar er grupper som inte är homogena eller som kan ha svårt att göra sin röst hörd?
Anna Fridolin: Som vi sa tidigare, vi gillar det spretiga och så är vi nyfikna. Därför söker vi upp människor och grupper som vi tror kan vara intresserade av att använda de dansplatser vi utformar. Ibland har vi varit lite gränslösa, gått fram till personer vi sett dansa utomhus på stan och frågat om de vill vara med och testdansa olika platser med oss. Vi kontaktar också skolor, fritidsgårdar och olika föreningar i områden där vi jobbar och engagerar professionella dansare i våra deltagandeprocesser för att locka och inspirera de lokala dansintresserade.
Anna Pang: Även om vi drog igång Dansbana! som en reaktion på något vi tyckte var fel, så anser vi inte att vi håller på med ”åtgärdsarkitektur”. Vi vill skapa arkitektur med en egen karaktär: fina platser som kan inspirera människor att mötas genom dans.
Text: Daniel Golling