Josef Eder och Olof Grip från General Architecture om palatsens självklara roll i staden, hur det offentliga rummet en gång skapades och en kvalitetskänsla som är på väg att gå förlorad.

Varför är Kungsträdgården en bra plats för ett samtal om det offentliga rummet och de teman som utställningen Public Luxury berör?
Olof Grip: Kungsträdgården är ett tydligt exempel på ett offentligt rum som kommit till med hjälp av privata pengar. Stadsplanering och privata investeringar har bidragit till att skapa ett rum som har ett långt liv och som är något som samhället tjänar på. Både det allmänna som fått ett parkrum och ägarna som kan visa upp sig i stadsrummet.

Varför är den aspekten viktig att lyfta fram?
Josef Eder: Att det är gemensamma insatser som skapat det offentliga rummet och att det därmed är ett gemensamt ansvar att vidareutveckla det.
Olof Grip: En byggherre som äger och förvaltar en fastighet över lång tid kan kapitalisera på att man bidrar till en god stadsmiljö. Flera hus runt Kungsträdgården ger uttryck för den långsiktigheten.

Är det en kommentar till hur diskussionen och debatten kring dessa frågor förs?
Josef Eder: I allra högsta grad. Man kan ju säga att debatten på sätt och vis är helt obefintlig. Idag finns det en stadsbyggnadsdebatt när gäller Stockholm som fokuserar mer på Nobelhusets vara eller inte vara istället för på frågan om hur tillbyggandet och förändringen av det offentliga rummet i stort ska se ut och hanteras. Genom att fokusera på en plats och en byggnad som dessutom är ett exempel på god arkitektur missar vi nittiofem procent av allt annat som byggs i stan.

Varför blir det så?
Josef Eder: En del av förklaringen är att vi har svårt att klara av att uppmärksamma fler än en sak åt gången.

På tal om din kommentar om långsiktighet, Olof, får jag för mig att branschen har blivit kortsiktigare. Det fanns en tid när såväl företag som myndigheter uppförde sina egna byggnader och till och med hade egna fastighetsavdelningar. Nu saknas ofta den kompetensen inom organisationen och uppgiften är att koncentrera sig på kärnverksamheten. Av det följer att husen ska passa vilken hyresgäst som helst.
Josef Eder: För oss är det uppenbart att inställningen skiljer sig mellan olika uppdragsgivare. Vi har haft turen att ha många uppdragsgivare med ett långsiktigt perspektiv på sitt ägande. Som insett att en fastighets värde till stor del definieras av sin omgivning.
Olof Grip: I fallet med Skären, som ägs av Hufvudstaden, så är projektet en del i deras utveckling av Bibliotekstan vilket inte sker genom maximala påbyggnader i vartenda läge utan ett medvetet arbete för att få de bästa hyresgästerna och de bästa internationella modeföretagen att flytta dit.

Skären, som ni nyss nämnt, är representerat i utställningen Public Luxury. Vad är offentlig lyx för er?
Josef Eder: Vår ingång till temat var att säga att när fastighetsägaren och arkitekten tar ansvar för hela huset, finns möjlighet att skapa en upplevelse som är till godo för det allmänna som kanske kan beskrivas som ”publik lyx”. Det är inte så att lyx är guld och sten – utan det att byggnaden är omhändertagen på ett sätt som är ömsint både mot hus och mot medborgare.
Olof Grip: Sedan kan man ju fråga sig om det ska klassas som lyx eller som en form av rättighet, att staden ska kräva kvalitet från den som ska bygga i den gemensamma staden.

Vad har ni gjort till utställningen?
Josef Eder: Vi arbetar med ett om- och tillbyggnadsprojekt av en byggnad i kvarteret Skären. Det är ett hus som är spännande redan från start. Byggnaden uppfördes på åttiotalet med ambitionen att anpassa sig till stadsmiljön och tolka den kringliggande kontextens historia. Uhlin & Malm anammade en dåtida idé om en kameleontartad arkitektur som ville visa historiens spår i fasadens uttryck. Kontorsbyggnaden gjorde anspråk på att se ut som något som fungerade som ett palats mot det storslagna stadsrum som Norrmalmstorg är och som en bostadsarkitektur mot den lägre Norrlandsgatan. Behovet av nya ytor driver fram en förändring av Norrlandsgatan och i takt med att gatan har förändrats har även möjligheten uppstått att palazzofiera byggnaden för att ge den en storslagenhet som den tidigare inte haft. Till utställningen har vi gjort en modell av ett stycke fasad som beskriver byggnaden från gatan över det som är den befintliga delen och upp över det som är den påbyggda delen, kan man säga.
Olof Grip: Den visar också fasaden som en helhet. Det är inte så tydligt var det sker en övergång mellan det gamla och det nybyggda.
Josef Eder: Byggnaden som arkitektur blir på så sätt en del av staden som växer fram och som har kopplingar både till sitt eget ursprung på åttiotalet men även till platsens historia i stort.

”Palazzofieringen av Stockholm” är titeln verket har fått i utställningen. Du nämnde själv ordet palazzofiering nyss Josef, så det låter inte som att ni värjer er emot den rubriken.
Josef Eder: Både och. Det finns en passage i texten där det står att byggnaden inte ger något till staden och det är klart att det värjer vi oss absolut emot. Byggnaden innehåller inte offentliga funktioner i meningen bibliotek eller så, men på alla andra sätt så bidrar den till att ge någonting tillbaka till staden.
Olof Grip: Palazzofiering låter ju kanske som en onödig lyx, men palatsen finns i vilken stad man än åker till. Regeringsbyggnader exempelvis är också en uttolkning av ett palats. Ett stort hotell är ju också ett palats i någon mening därför att det syftar till att göra staden vackrare.
Josef Eder: Det handlar inte om att det måste vara privatägt per se. Ta kulturpalatset i Berlin från vad det nu var, sextiotalet. Det tog på sitt sätt också hand om det offentliga rummet, men i en annan ekonomisk och politisk kontext.

Jag tänker mig att palats, oavsett om de varit privata eller offentliga, byggts för att manifestera välstånd och makt. Konsekvensen av att de ska uttrycka något är att de fått en omsorgsfull gestaltning och ett kvalitativt utförande. Av de skälen är de byggnader som uppskattas av många. Men diskussionen om offentligheten tenderar ju att handla om rena nyttoaspekter som vad tillför den här byggnaden det offentliga i form av rum som är tillgängliga för alla eller som har en tydlig funktion. Hur ser ni på den diskussionen?
Olof Grip: Man kan ju säga att i staden som helhet är det en begränsad volym byggnader som kan vara offentliga institutioner. Den stora bulken kommer ju att vara bostadshus och kontorshus och så vidare. Vad de gör är ju att bidra till och forma det offentliga rummet på alla. Även butiksytor är en form av halvoffentliga rum. Och affärerna har ju en funktion som behövs.

Vilka förändringar genomgår offentligheten just nu?
Josef Eder: Vi har reflekterat kring bristen på ansvar när det görs tillägg i täta stadslägen och att det finns ett slags glömska vad gäller betydelsen och symbolvärdet i en byggnad och om det allmänna, vilket är viktigt, vill vi värna om sina institutioner och om demokratin så måste det även i centrum av en stad finnas byggnader som är omhuldade av oss alla. Detta gäller även stadsrummen och gatumiljöerna.
Olof Grip: Man blir lätt nostalgisk när man jämför hur det var att hämta ut ett paket från Bobergs centralposten med att hämta ut det från charken på Ica. Den skillnaden gör också något med uppfattningen av vad som är samhällets grundläggande service. Gamla tiders elverk såg ut som palats, nu hamnar de i en plåtlåda någonstans. Jag tror att det där påverkar synen på vilken vikt de har i samhället.

Har arkitekturen och designen en aktiv roll i den förändringen eller är den ett offer och befinner ni er som arkitekter i ett läge där det bästa ni kan göra bara är att hänga med och göra det bästa av situationen?
Josef Eder: Jag har svårt att se att det är arkitekturen i sig som driver på. Möjligtvis går det att säga att om vi inte värderar byggnaderna och inte utför dem med tillräckligt hög kvalitet så kommer förmågan att se vad som är bra att eroderas. Avsaknaden av ämnen som slöjd och hantverk i skolan gör ju långsamt att människan tappar sin förmåga att genom att känna kunna avgöra vad som är bra och vad som är dåligt. Till slut går det inte att känna skillnaden på vad som är riktigt trä och vad som är plast. Så är det även med arkitekturen. Om den blir sämre och sämre utförd så blir allas vår förmåga att bedöma vad saker är urholkad. Det tycker jag är förskräckligt.
Olof Grip: Arkitekturen kanske har en annan roll idag. Vår tids mest framgångsrika företag manifesterar sig med färgglada inredningar istället för med byggnader. Det går inte att avläsa i arkitekturen vilken roll de företagen har för ekonomin eller samhället.

Vilka har kontroverserna varit kring Skären?
Josef Eder: Det har inte varit några över huvud taget även om jag är övertygad om att det bland arkitekter har kommit kommentarer om att projektet är tråkigt eller historiserande. Men det har löpt friktionsfritt genom alla kvarnar som många gånger kan vara destruktiva.

Vad har ni lärt av det här projektet?
Olof Grip: Det har utvecklat vår arbetsmetodik.
Berätta om den metoden?
Olof Grip: För det första att en tillbyggnad inte ska ses som något som ska utmärka sig utan snarare att man utgår från en analys av situationen på platsen. Vilka kvaliteter finns och hur förstärker vi dem och vilka saker har ändrats sedan det här byggdes och hur möter man det.
Josef Eder: Det är ju inte så att det är givet att saker inte kan kontrastera. Men att inte göra det och att förstärka kvaliteter som finns gör att något lättare blir förankrat och det finns ett egenvärde i förankringen när det gäller just det offentliga rummet. Att förändringar har en tröghet är positivt. Det gör att det nya inte känns som något som förstör vår vardag utan att det i bästa fall berikar den. Långsamhet och anpassning har ett egenvärde när det handlar om att skapa trivsammare stadsrum. Men som alltid finns det en fälla av konservatism och den kan jag känna att vi behöver ta upp med oss själva, så att vi inte låser in oss i en diskurs som är bakåtsträvande.

Det låter inte som att ni vänder er emot de kolleger som tycker att er arkitektur är tråkig eller att den inte sticker ut?
Josef Eder: Jag tror inte att man ska vara rädd för det som är tråkigt.
Olof Grip: Arkitekturens primära uppgift är kanske att skapa bra och hållbara rum. Det blir inte roligare för att ett fönster hoppar i sidled.

Text: Daniel Golling

Public Luxury →