Hur upplever man en arkitektur som är utställd? Hur förs kunskaper och idéer om arkitektur ut till en publik? Syftet är att studera hur dessa utställningar har bidragit till diskussionen om arkitektur. Perioden som studeras, 1966-1988 är intressant då den utgör både en omprövning och en historisering av det svenska modernistiska arkitekturarvet. Detta kommer till utryck bland annat i ett nytt intresse för att samla, kategorisera och visa arkitekturritningar och modeller från första hälften av 1900-talet som växer fram i slutet av 70-talet. Perioden präglas även av ett vitalt och engagerat intresse i att finna former för att ställa ut och debattera arkitektur och man kan skönja, kanske framförallt i ett internationellt sammanhang ett nyvaknat och växande intresse i arkitekturrepresentationen som både utställnings- och samlarobjekt som går hand i hand med etableringen av nya museer för arkitektur.

Utställningen får retorisk roll

Arkitekturmuseet i Stockholm, öppnade 1962 med Finska Arkitekturmuseet (1956) som förebild. Arkitekturmuseet utgör ett relativt tidigt exempel på ett museum inriktat på att samla och dokumentera framförallt modernistisk och samtida arkitektur även om museets arkiv innehåller äldre material. Att Skandinavien är tidig ute med att etablera ett arkitekturmuseum är en intressant aspekt i relation till den framväxande omprövningen av modernismen som sker i efterkrigstiden både i Sverige och internationellt. En arbetshypotes är att arkitekturutställningen kommer att fungera som arena eller laboratorium, och får en ny retorisk roll i kritiken och omprövningen av det arkitektoniska arvet från modernismen.

Forskningsledare:
Thordis Arrhenius, professor

Finansiär:
Kulturrådet