I en tid när det offentliga rummet och det gemensamt ägda genomgått radikala förändringar har SIFAV (Söderorts institut för andra visioner) riktat ljuset på stadsutvecklingens följder för Stockholms södra förorter. Maryam Fanni och Elof Hellström, som tillsammans med Klara Meijer utgjort gruppen, berättar om synen på det gemensamma, konsekvenserna av privatiseringar och en queer offentlighet.Varför är det här, Hagsätra centrum, en bra plats att träffas på för att prata om utställningen Public Luxury och de frågor som den berör?
Maryam Fanni: När SIFAV skapades som konstellation 2012 och vi började titta på vad som händer när allmännyttan säljs ut så bodde några av oss här. Hagsätra är intressant eftersom det har skett en mycket kraftig privatisering här och det är en plats som drabbats av renovräkningar.
Elof Hellström: Vad som gör att Hagsätra sticker ut i relation till många andra platser är att Ikano, som äger många av bostäderna, även äger själva torgmarken i centrum.

Hur kommer det sig?
Elof Hellström: När områden som Hagsätra detaljplanerades så fanns inte tanken om privatisering av torg på kartan, man föreställde sig inte att en försäljning någonsin skulle kunna ske. Därför kan centrumanläggningar och torg följa med i ett köp när fastighetsmark, alltså bostäder, idag säljs.
Maryam Fanni: Vad man kan säga om renovräkningsprocessen här så var det så att Ikano bostad köpte från allmännyttan och sedan renoverade med Ikeas produkter, till exempel Ikeakök och då kan man även se en skatteplaneringscirkel i det. Bostadsbolaget renoverar och köper av sig själv för att renovera.
Elof Hellström: Och lånar av Ikano Bank.

Vad säger detta om samtiden?
Maryam Fanni: Det är ett tydligt exempel på att en bostad inte är en rättighet. Bilden av människor som tvingas lämna sina hem tror jag kontrasterar mot föreställningen vi har om samhället.

Berättelsen om Ikea (som äger Ikano) är ju att de varit med om att bygga upp folkhemmet, men utifrån det som ni nu berättar låter det snarare som att de är med och raserar något.
Maryam Fanni: Precis. Det är dessutom väldigt komplext med alla dessa dotterbolag och systerbolag. Det är inte helt lätt att få överblick över hur ekonomin fungerar i sådana här sammanhang. Men det kan vara intressant att lyfta fram lokalorganiseringen kring nätverket Linje 19 som var aktiva här när utförsäljningarna ägde rum. De tittade närmare på hur det här gick till. Det gjordes ett lokalradioprogram som handlade om den här skatteplaneringen där de på ett enkelt och lättbegripligt sätt redogjorde för hur Ikano bostad, Ikano bank och Ikeakök hänger ihop och hur det får utslag i folks liv. Här ledde det till hyreshöjningar upp till åtminstone 60 procent.
Elof Hellström: Att marken som vi dagligen går på ägs av ett privat företag är en berättelse om varufieringen av det offentliga rummet, alltså att marken och hemmet blir en vara istället för en rättighet.

Men vad har ägandeförhållandena för betydelse så länge centrumet funkar? För mig spelar det ju ingen roll vem som äger marken när jag tar mig från tunnelbanan till caféet där vi nu sitter.
Maryam Fanni: Vad tänker du när du säger funkar?

Jag tog mig hit utan att halka och slå mig. Jag rör mig som på vilken plats som helst och hade inte ni berättat att det här är privatägt så hade jag inte vetat om det. Det är inget jag hade reflekterat över. Så frågan är: vilken är den praktiska betydelsen?
Elof Hellström: Det har högsta relevans och utmaningen är att ge form och hitta sätt att beskriva de osynliga lagren i den befintliga miljön. Vad vi försöker säga är inte att det kommunalt förvaltade centrumet är det bästa av världar men däremot så är det av högsta relevans vem som äger det. Dels kan vi prata om effekterna det har haft för bostäderna. Pratar vi om själva torgmarken så blev det tydligt när olika lokala grupper protesterade mot den här utvecklingen och blev utkörda, inledningsvis av Ikanos personal på ett sätt som inte är lagenligt. Eftersom det inte finns en allmännytta så finns det inga offentliga möteslokaler så folk sågs till exempel här på caféet. Det här är ett demokratiskt problem. Detta ihop med hyreshöjningar på åttio procent får katastrofala följder. Vi vet att det har gått så långt som att människor har tagit livet av sig till att de har tvingats flytta och leva under väldigt hårda och sämre villkor.

Maryam, vilken bild av samhället är det som du menar att den här utvecklingen krockar med?
Maryam Fanni: Om vi uppehåller oss vid Ikea så kan vi vara överens om att företaget marknadsfört sig som en symbol för folkhemmet, att det förknippas med termer som demokrati. När vi tittar på renovräkningsprocesserna och hur våldsamma de är så tror jag att den verkligheten kontrasterar mot den föreställning vi lever i, om folkhemmet som ett projekt med offentliga instanser som tar hand om sin befolkning på olika sätt. Diskrepansen i det handlar inte enbart om bostadsmarknaden. På tal om synligt och osynligt så är ett torg en plats som vi har en gemensam idé om vad det är och hur det kan användas och då blir ägandet en osynlig aspekt som kan få radikala konsekvenser. Det vänder helt upp och ned på torgets funktion om det står en vakt på det och schasar bort alla som tänkt använda det som en demokratisk mötesplats.

Kan det finnas fördelar med att ägandeförhållanden blir synliggjorda?
Maryam Fanni: Man kan tänka sig att det har ett pedagogiskt värde. Är det synligt kan vi peka på det och säga att det här är ett tecken på något som har hänt. Annars är det svårare att dela förståelsen och då vill det till att vi försöker visualisera något gemensamt.

Vad är offentligt för er?
Elof Hellström: Det offentliga är ett svårt begrepp. I boken ”Publics and Counterpublics” argumenterar Michael Warner för att offentligheten är en queer varelse. Vi kan inte peka på den, vi kan inte räkna den och vi kan inte se den i ögonen, men uppenbarligen kan vi inte heller undvika den. Det säger något om ordets vaghet. Vi borde kanske prata om offentligheter i plural. Som vi har jobbat med det så är det offentliga rummet något som hela tiden måste skapas.

Trots det undrar jag vad ni har för uppfattning om begreppet offentlig lyx. Vad är det för er?
Maryam Fanni: Det är en spännande kombination av ord. Jag tänker mig att det finns en motsättning, en oxymoron, i den. Jag tänker på lyx som något som konnoterar exklusivitet. Om man nu ska prata om något som är för alla, så tänker jag att det inte är meningsfullt att beskriva det som lyx.
Elof Hellström: Om vi använder begreppet lyx som något attraktivt och begärligt så skulle jag kanske snarare vilja se den offentliga lyxen som den ideala idén om det offentliga. Att det finns något visionärt i det som hela tiden återstår att skapa. Jag tänker mig allmännyttan som en idé som kanske är möjlig att återskapa och den andra lyxen i det offentliga och att den kan bryta mot marknadens logik.
Maryam Fanni: Offentlig lyx skulle kunna förstås som ett begrepp för något som lätt kan tas från oss därför att det ses som något överflödigt.
Elof Hellström: Där skulle eventuellt lyx kunna fungera som en möjlighet att gå bakåt, inte av nostalgiska skäl utan för att titta mot delar av ett välfärdsskapande för att se vad vi hela tiden måste återskapa. På tal om Hagsätra så har Hagsätraskolan en aulabyggnad som är kulturklassad. Det har varit den sista offentliga bygganden här och den har stått tom väldigt länge för, och det svindlar när jag tänker på det, skolan har inte råd att hyra den. Så den har stått tom, men den skulle jag kunna betrakta som en offentlig lyx i bemärkelsen att det är en välgjord byggnad som pekar mot alla barns och allas rätt att vara i miljöer som stimulerar oss att bli kännande människor.
Maryam Fanni: Den ockuperades också under en tid.
Elof Hellström: Det var en fin ockupation som under två veckor gav människor en plats att samlas och prata, vilket var viktigt under renovräkningsprocessen eftersom allt som rör den så kallade privatekonomin ofta blir väldigt skambelagt.
Maryam Fanni: Bostadsfrågan är fundamental och dessutom extremt sammanlänkad med bankernas intressen och så vidare. Är man belånad så ger det utfall på mängder av områden.
Elof Hellström: Vi skapar bostäder men bostäderna skapar också oss.

Vilken roll kan arkitektur och design spela i förändringsprocessen. Exempelvis i glappet mellan bilden av samhället och samhället som det faktiskt är?
Elof Hellström: Renovräkningsprocesser har gjort människor runt om hela Sverige till experter på de här frågorna. Många har blivit kunniga och det skapas lokala grupper som organiserar sig och där skulle arkitekter och konstnärer kunna bidra med sina unika kunskaper.

Text: Daniel Golling

Public Luxury →