Utställningarna öppna idag 11–18

Museets övriga öppettider

Fri Entré

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Porträtt av poeten Arazo Arif. Fotografi: Erica Lindberg, Bon Magazine.

Med vänlig våldsamhet, Arazo Arif

Kyla, kroppsvätskor och kärlek. Poeten har läst ett utdrag från sin debut ‘Mörkret inuti och fukten’ i ASMR-format och undrar om digital intimitet räcker till för att tillfredsställa människan?


Text: Justina Hüll

 

Lyssna på Arazo Arifs avsnitt av Plug-in poesi här.

Arazo Arif håller i en liten kniv under inspelningen. En nätt liten kniv som hon tänker använda när hon läser ur sin bok Mörkret inuti och fukten. En diktsamling som undersöker våld i nära relationer och vilka relationer som våldet i sin tur möjliggör. Dikterna dryper av kyla, kroppsvätskor, kontraster — och kärlek.

Man måste sprätta upp sidorna på diktsamlingen eftersom Arazo vill att vi ska stanna upp och verkligen uppleva vad vi läser. Själva sprättningen känns våldsam. Som att man som läsare våldför sig på boken man håller i handen.

När man talar om läsning brukar man prata om en särskild identifikationsprocess som gör att vi som läsare är benägna att identifiera oss, och sympatisera, med huvudkaraktären. Forskningen härstammar till stor del från Charles Taylors omfattande filosofiska arbete Sources of the Self: The Making of the Modern Identity (Harvard University Press, 1989) och beskriver hur vi selektivt bygger ihop vår identitetsupplevelse genom de karaktärer vi väljer att sympatisera med. I Arazos bok skulle det göra mig till den som lever med våldet i en nära relation. Men medan sidorna sprättas undrar jag stilla, vem i den här boken är egentligen jag?

Vad är ASMR för dig?
Min bild av ASMR har nog bara varit att det är någon som gör ljud, som jag personligen inte tycker är särskilt avkopplande. Jag blir väldigt stressad av ASMR för att jag är för otålig som person. Det här långsamma är svårt för mig.

I motsats till ASMR som är beroende av mjukhet så är ditt verk en ganska skarp kontrast då den gestaltar väldigt våldsamma skeenden. Upplevde du ditt verk annorlunda på något sätt genom att läsa det i en ASMR-kontext?
Jag känner nog att jag mest fokuserade på den tekniska aspekten när jag läste in verket, så det kanske hellre påverkar den som lyssnar. En sak som jag själv tänkte på när jag läste boken högt är att högläsningen riskerar att cementera en viss tolkning av texten. Jag har valt att använda mig av ett väldigt direkt och konkret språk som gör att jag förstår att man gör en väldigt bokstavlig läsning i sin första tid med boken. Men mycket i boken har dubbla betydelser eller ambiguitet och det tror jag är lätt att missa.

Vad är det för typ av passager som ofta förenklas?
Det kan exempelvis röra passager som den här: “vi krälar över golvet över varandra, jag överst eller du, vänta bara”. Där tror jag att många kanske fastnar vid det fysiska skeendet. För utöver det konkreta händelseförloppet så handlar den meningen även om över- och underordningar i relationer, och för mig har det kanske känts som det mest intressanta att undersöka.

Din bok släpps även i en kontext när det skrivs mycket böcker som just beskriver den egna upplevelsen av explicit sexuellt våld. Jag tänker exempelvis på Saga Beckers Våra tungor smakar våld eller Helena Österlunds Min sårbara kropp. Upplever du att din bok klumpas ihop med den här typen av verk just på grund av en liknande tematik?
Ja det gör jag. Det jag tycker är svårast när man pratar om böcker är att man ofta vill ha en tydlig hisspitch och att det tidiga mötet med en boks innehåll ska spegla vad man får igenom hela läsningen. Min hisspitch ger ju inga svar, utan jag är mer intresserad av att ställa frågor i mitt verk och det tycker jag är viktigt att förstå. Jag har hela tiden sett det som att jag ägnar mig åt ett utforskande, men jag upplever inte att det finns utrymme för den typen av läsning i de mediala tolkningarna. Jag har konfronterats av många känslor kring om jag borde ha omformulerat saker så att mina egna alternativa gestaltningar och tolkningar skulle bli tydligare. Men jag är också tidigt i upplevelsen av att släppa en bok, jag är nog mitt uppe i att bearbeta det.

Jag kan uppleva att många frågor som rör sexuellt våld har blivit väldigt förenklade efter #metoo, just för att vi förväntar oss att all text som berör ämnet ska vara biografisk. Det är ju också den typen av berättande som vi har accepterat i det offentliga rummet just nu.
Ja precis, och jag tror att jag har behövt förstå att i slutändan så kommer ett litterärt verk alltid att mottas av en person utanför dig själv, oavsett hur höga ambitioner man har med det och hur mycket man tänker ska rymmas i verket. Det är ingen som kan läsa mina tankar eller som känner till alla mina associationer. Det blir också mer komplicerat när det redan finns en medial berättelse att förhålla sig till.

Vi lever ju i ett väldigt speciellt skeende just nu i och med den rådande pandemin, eftersom att våld i hem har ökat lavinartat då människor sitter i karantän. Frågan om våld i nära relationer är kanske mer aktuell än någonsin.
Det är fruktansvärt, men det känns också som en naturlig utveckling. Jag tror att våldsutövande ofta är kopplat till känslan av kontrollförlust, som många drabbas av i en sådan här omfattande samhällskris. Jag hoppas verkligen att inte fler kvinnor ska behöva dö under den kommande perioden. Men jag hoppas också att det ska kunna ge en knuff till att faktiskt lämna, eftersom att de som lever under den här typen av förutsättningar nu blir ännu mer inlåsta i det. Isoleringen blir så total.

Varför måste man sprätta upp sidorna i din bok?
Jag har alltid velat ha det så för att det känns fint och romantiskt. Det känns också mysigt att få hålla på med det här taktila. Det blev även tydligt under arbetets gång att det är ett sätt att stanna upp läsningen för människor, vilket jag kände blev extra viktigt just eftersom att språket är så direkt. Det är en direkt anvisning att stanna upp, och det kanske kan underlätta möjligheten att uppfatta subtila associationer.

Jag upplevde det som en väldigt våldsam handling när jag läste boken. Det gjorde det svårt för mig att identifiera mig med bokens berättarjag eftersom att jag kände mig som förövaren.
Ja, jag tänker att det är ett sätt att kommentera våldets nödvändighet, att det har en funktion ibland. Ofta använder vi våld för att vi vill åt någonting. Funktionen är motivationen för många människor. Jag tänker att man med sprättningen ges en möjlighet att ta in den aspekten av dikten genom att du tvingas begå en taktil våldshandling. Det gör att även en människa som kanske inte alls är våldsbenägen tvingas utforska den sidan av sig själv.

Just det taktila elementet gör ju också din bok särskilt intressant i samband med det här projektet eftersom att ASMR ofta försöker imitera en taktil upplevelse, även om den sedan blir digital. Vad tänker du att det säger om vårt sätt att bygga relationer med varandra i dag?
Jag tycker det är intressant att vi har skapat det här avståndet mellan varandra just genom den här typen av teknik och att vi nu försöker skapa närhet med samma metoder. Jag är kluven inför den här utvecklingen. Å ena sidan är det fantastiskt att man kan vara så uppkopplad och finna närhet på nätet. Det är ganska stort och fint att någonting som alltid är tillgängligt kan användas för att skapa trygghet i människors liv. Närhet i sig är ju inte alltid tillgängligt.
Å andra sidan så har ju närhet alltid varit svårt för människor, och det är sorgligt att vi på ett sätt, genom digitala kanaler, har hittat ett sätt att undvika närhet samtidigt som vi strävar efter den. Vi hoppar över den närhet som uppstår genom den svåra kontakten som vi behöver bygga mellan varandra för att komma riktigt nära. Digital intimitet är i högsta grad verklig, men är den tillräcklig? Kan vi ersätta det verkliga fysiska mötet med det digitala? Jag vet inte.

Om projektet

Medverkande: Elis Monteverde Burrau
Med-curatorer: Erica Lindberg (Associate Editor, Bon Magazine), James Taylor-Foster (Intendent för samtida arkitektur och design, ArkDes), Justina Hüll (Digital kommunikatör, ArkDes)
Ljudproduktion och musikcurator: Joakim Hultqvist
Artister: Esther Kirabo och J. Aissa
Redaktör: Saga Loxdal

Ett samarbete mellan ArkDes och Bon Magazine i samband med utställningen WEIRD SENSATION FEELS GOOD / Konstig känsla känns bra på ArkDes i Stockholm mellan den 8 april och 31 maj 2020.

 

Så hanterar vi dina personuppgifter