sdfsdfdsf

Museets övriga öppettider

Fri Entré

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Porträtt av poeten Elis Monteverde Burrau. Fotografi: Erica Lindberg, Bon Magazine.

“Man måste skriva en bok med munnen”

Isolering, digital intimitet och JOMO. Poeten Elis Monteverde Burrau läser ur sin nya bok “De äter ur din hand, baby” och påminns om att munnen är ett hål mitt i ansiktet.

Text: Justina Hüll

 

Lyssna på första avsnittet av Plug-in poesi här.

Stenen är grusigt vit. Smala gator kantas av umgänge, liv och rörelse. Det är gator som Elis Monteverde Burrau inte går på. Världen utanför Elis fönster är rörig och Aten är stökigt. Elis stänger rörelsen ute, isolerar sig i tysthet från resten av världen. Inte med flit, det är bara det att han delar hus med en journalist under sin stipendievistelse och Elis är generellt socialt obekväm. Han menar inte att undvika henne, men det blir per automatik så att han stänger in sig i sitt rum för att få skrivro. På två veckor rinner boken ur honom.
En bok om hikikimori, ett japanskt fenomen som beskriver ungdomar som isolerar sig i sitt föräldrahem, eller om memento mori, en genre inom konst som har som syfte att påminna människor om den egna dödligheten. Det är någonstans i gränslandet mellan isolering, psykos och död som Elis nya bok De äter ur din hand, baby tar form. En febril feberdröm om en kvinna som blivit besatt av att stjäla fotografen Cindy Shermans identitet. Berättarjaget isolerar sig och slutar kommunicera med omvärlden på annat sätt än genom digitala kanaler. Hon söker efter närhet och mjukhet i en hård och komplicerad onlinevärld.

Flera månader efter att Elis kommit hem befinner sig världen i en paralyserande kollektiv karantän. Den 3 april ges boken ut på Albert Bonniers förlag och jag undrar om det är etiskt försvarbart att vi gör den här intervjun irl.

Du har precis läst in ett utdrag från din nya bok De äter ur din hand baby i ASMR-format. Hur kändes det?
– Det var intressant, det blev nästan som terapi för mig själv. Jag har lyssnat på ASMR tidigare, men jag trodde inte att man kunde skapa sensationer i sig själv. Det kändes både lite äckligt och spännande på samma gång. Jag tror att den känslan uppstod av att jag stod och viskade i en halvtimme. Det är väldigt ovanligt att få uppleva ord på det sättet, det kändes som en blandning av ett träningspass och en ritual.

Upplevde du ditt verk annorlunda genom att läsa det som ASMR?
– Jag tror att jag fick mer sympati för mitt verk. Jag var nyligen med på en maratonläsning för Sveriges Radio och gjorde då en mer traditionell läsning av verket. Då läste jag med “normal” berättarröst i två och en halv timme, och efter det började jag verkligen hata boken, speciellt berättarjaget. Det här var mycket mer förlåtande för det kändes så bräckligt, som om jag viskade hennes tankar.

Ditt verk har många tematiska synergier med just ASMR som fenomen, jag tänker exempelvis på hur ditt berättarjag söker kontakt och närhet med omvärlden genom digitala medier och hennes relation med sin digitala hustru.
– Det är en intressant slump, men det säger också en del om vår tid. När jag skrev boken var jag väldigt intresserad av vad som händer med en människa som väljer att isolera sig från världen och bara kommunicerar via sin dator. Min karaktär spelar inte in egen ASMR, men hon skickar ut egen text i världen och är ganska hatiskt och militant – stundtals även galen. Men jag tänker att om hon hade hittat ASMR som redskap kanske hon hade varit mer harmonisk.

Vad tänker du om att du släpper en bok om isolering i en tid när större delen av världen sitter i karantän?
– Jag tror att boken kommer att kännas mindre konstig och flippad, mindre science-fiction än jag tänkt. För mig var det inte så konstigt att skriva om det här eftersom att jag var så inspirerad av den moderna eremiten. Den senaste tiden har det varit intressant att se hur många som gnäller efter tre dagar av isolering, medan det för andra har varit helt självklart. Det har också varit spännande att se hur galna folk blir av att vara instängda och behöva byta rutiner i en vecka. Då kan man ju verkligen bli imponerad av människor som varit isolerade i 25 år.

Under 90-talet upptäckte man en gömd generation vuxna i Japan som hade isolerat sig i sina föräldrahem till följd av psykisk ohälsa, eller en upplevelse av att man inte kunna möta omvärldens förväntningar. Man kallade begreppet för “hikikomori”, ett begrepp som Elis återkommer till många gånger i sin bok. I Sverige känner vi det som “hemmasittare” – i modern folkmun social distancing. Elis beskriver att han kände en initiell sympati inför begreppet och de människor det berör. En medömkan som sedan snabbt övergick i tankar om vilken form av privilegium den typen av positionering kräver. Främst eftersom att det måste finnas en fungerande infrastruktur omkring dig som kan hålla dig vid liv för att du ska kunna hålla dig isolerad. Det krävs åtminstone tillgång till mat och vatten. Kanske internet för kommunikation med omvärlden.

Både Sverige och Japan är intressanta i den här kontexten eftersom att de är två länder som har låg kulturell tolerans för människor som inte är samhällsdugliga. Tror du att vi har svårare att acceptera konstformer som ASMR, och i viss mån även poesi, för att vi inte förstår dess funktion?
– Det är okej för mig att människor inte förstår eller respekterar poesi, ibland hatar jag också poesi. Jag tror dock att det har funnits dikter som har varit viktiga för att få människor att må bättre. ASMR har däremot tydligare bevis på att det faktiskt kan fungera rent fysiskt, därför har jag svårare att förstå motståndet mot ASMR som form. Jag tror att det främst beror på att ASMR fortfarande är en subkultur som unga människor hänger sig åt. Det är därför jag tänker att just det här projektet blir intressant om man kan få se vad som händer när man sätter ihop poesi med ASMR. Det kan ju bli någonting som människor verkligen hatar, det sämsta av två världar, som ASMR fast pretentiöst. Eller så kan det bli extra intressant för att det kan kittla både kroppen och intellektet samtidigt.

Din rad “något jag insett i min självvalda isolation är att jag verkligen älskar alla som poserar”, får mig att tänka på det här skiftet som har uppstått i att som samhälle lida av FOMO (Fear of missing out) till att nu lyfta JOMO (Joy of missing out). Vad tror du att det beror på?
– Det är intressant. De senaste åren känns det som att en typ av narcissism har excellerat där man redigerar sig för andra. Jag tänker att det vore intressant, nu när man är ensam, att visa upp sig för sig själv istället. Det känns som att min tidigare bok Karismasamhället handlade mycket om just FOMO eftersom att den handlade om mig själv och mina konstkompisar som hela tiden gjorde saker, även om det för omgivningen inte var solklart vad syftet med det här “görandet” var. I den här boken vill berättarjaget hellre skapa en solidaritet med människor som försökt stänga ute omvärlden.

Poesi och ASMR är väldigt lika i det avseende att de inte kräver så mycket bokstavlig förståelse, utan snarare är någonting vi upplever. Ser du att det finns ett samband mellan de upplevelserna?
– Den här typen av konstformer är alltid intressanta för att de öppnar upp för friare tolkningar, vilket kanske gör dem lättare att avfärda, men också lättare att älska fanatiskt. Jag föreställer mig dock att man skapar ASMR ur ett ädlare syfte, poesin i dag har hellre blivit till någon sorts urvattnat allmängods. Man kanske gör ASMR för att man vill att folk ska må bra eller kunna somna till exempel. Jag som poet har inga ädla syften. Jag vill inte att folk ska må bra om de läser min bok, det vore ju jättetråkigt. Jag är inte intresserad av att det ska vara uppbyggligt. Men det kanske finns mer “punkig” ASMR där ute som inte heller vill det. Fast då kanske vi hellre har att göra med oljud.

All litteratur, men kanske särskilt poesi, kommer ur en stark berättartradition som passar väl in i ASMR-världen just eftersom att den ska talas. Hur ser du att den traditionen påverkar ASMR som genre?
– Jag tänker på den här dikten som mitt berättarjag skriver: “man måste skriva en bok med munnen”. Det är så konstigt egentligen att munnen är ett hål som sitter i ansiktet där vi både tar in föda, men också kan kräkas ur. Det är helt barockt om man ser på det utifrån. Men det är också ur det hålet som språket kommer från och i vissa religioner så är munnen även i direktrelation med gud. Genom tungotal hoppar gud exempelvis över hjärnan och går in direkt i munnen, människan blir då bara till ett kärl. När man tänker på den fysiska kroppen som verktyg så är det nästan som att tänka på att rymden är oändlig.

Du återkommer ofta till din karaktärs besvikelse på “den tomma retoriken” och hur språket på något sätt sviker oss och inte räcker till för att beskriva vår samtid. Vad handlar det om för dig?
– Dels tror jag att det handlar om ensamhet och att i en isolering så har man fortfarande sin egen kropp och sitt eget språk. Om jag var helt isolerad utan internet skulle jag fortfarande ha mitt eget språk. Det finns en smärta i att det finns en gräns för vad språket och kroppen kan uttrycka. Man kan alltid försöka pusha den gränsen, träna sin kropp till antik perfektion, man kan försöka utveckla sitt språk och korrumpera det. Men gränsen finns fortfarande och det är både smärtsamt och vackert.

Om projektet

Medverkande: Elis Monteverde Burrau
Med-curatorer: Erica Lindberg (Associate Editor, Bon Magazine), James Taylor-Foster (Intendent för samtida arkitektur och design, ArkDes), Justina Hüll (Digital kommunikatör, ArkDes)
Ljudproduktion och musikcurator: Joakim Hultqvist
Artister: Esther Kirabo och J. Aissa

Ett samarbete mellan ArkDes och Bon Magazine i samband med utställningen WEIRD SENSATION FEELS GOOD / Konstig känsla känns bra på ArkDes i Stockholm mellan den 8 april och 31 maj 2020.

 

Så hanterar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse