sdfsdfdsf

Museets övriga öppettider

Fri Entré

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Photography: Tjaša Kalkan, courtesy Assemble Papers.

Infield under utveckling

För första gången någonsin ställer den australienske konstnären Linda Tegg ut i Sverige. Verket Infield, är en storskalig installation utanför ArkDes. Vi har pratat med henne om hur hennes äng växer fram här medan hon själv är kvar i Australien.

Linda Tegg, Infield (2020), foto: Andy Liffner.

Din installation Infield består av ängsmark med drygt 60 olika svenska växtarter som just nu installeras utanför ArkDes. Kan du berätta om hur det här projektet kom till?
– På sätt och vis är det en berättelse om världar som möts. När min första installation med växter plockades ner hjälpte Ann Maudsley till med att hitta nya hem till några av växterna. Fem år senare arbetar hon nu på ArkDes, och hörde hon av sig och frågade om jag skulle vilja skapa ett verk på Skeppsholmen – jag var naturligtvis var intresserad! Under de senaste åren har mitt konstutövande varit inriktad på att arbeta med växtsamhällen. Genom mitt första arbete med växter försökte jag exempelvis att sätta mig in i vilken växtlighet som historiskt har vuxit på den plats där State Library of Victoria står. Genom detta arbete kom jag över idén om förlorad ängsmark och har varit upptagen av den sedan dess. Jag tycker att ängsmark och hur den har utvecklats tillsammans med mänskligheten är oändligt intressant.

Vad gav dig idén till det här projektet?
– Jag ville föreställa mig parkeringen vid ingången till ArkDes som en plats där människor och växter kan få vara tillsammans, en plats som skulle samla på liv. Som konstnär, som arbetar med just ängsmark, kändes det betydelsefullt att de kvarvarande ängarna i norra Europa är de mest rika på olika växtarter på hela planeten. Det känns hoppfullt att deras biologiska mångfald får vara kopplad till intensiv mänsklig aktivitet.

Du är känd för att ta med levande djur till gallerier och museer, och du utforskar ofta idén om naturen som en konstruktion och människans inställning till våra omgivningar. Har dessa teman alltid varit en del av ditt konstnärskap?
– Jag arbetar alltid med samma frågor. Mina tidigare verk var intresserade av hur idéer om det naturliga konstruerades. Jag började arbeta med djurskådespelare som utbildades för att uppträda för kameran, och hur dessa fotografier skulle fortsätta för att informera vem, och hur, vi tror att de kan vara. Samtidigt som jag arbetade för att växla hur en häst eller en get kan ses, arbetade jag också genom alla de pragmatiska utmaningar som en levande djurkropp utgör i utrymmen reserverade för mänsklig kultur. Trots att arbetet drivs av samma frågor har min medvetenhet ökat i särskilda riktningar. Överväganden av perspektiv utöver det mänskliga har utformat arbetet och vad jag tror kan vara möjligt utöver vad jag redan har stött på.

Vilka har varit de största utmaningarna i det här projektet?
– Avståndet har varit en utmaning. Jag har velat arbeta på det sätt som jag är van vid, men jag pressas hela tiden att hitta nya sätt. Istället för att tänka på den här utmaningen som något som ska övervinnas utan istället känna att utmaningarna adderar något. Den svala våren i Stockholm har också varit en utmaning.

På grund av covid-19 har du inte kunnat vara närvarande fysiskt och du kanske inte kommer att kunna besöka verket i och med reseförbudet fortfarande är aktuellt i september när det tas bort. Hur har det förändrat processen?
–  Det har skapat någon sorts inverterad process. Mycket av mitt tidigare arbete handlade om direkt erfarenhet, som utgick från min erfarenhet som fotograf. Då jag arbetade mycket med att försöka förstå kopplingen, eller bristen på koppling, som kan uppstå mellan människor och bilder när vi ser på dem. När jag skapar Infield är det plötsligt jag som som betraktar via en datorskärm. Arbetet formas genom videochattar, detaljerade ritningar, konversationer och av de som bygger på plats. Det formas också genom att ta hänsyn till växterna och den roll som vädret spelar. Den här processen är helt unik för det här verket. Några av de växter som utgör grunden för Infield betraktas som ogräs i Melbourne. Jag har velat uppsöka dem här också, men det går inte att jämföra alls, eftersom våra säsonger är motsatta mot Sveriges. Det är en konstig känsla. Att arbeta med växter har visat mig att fantastiska saker kan inträffa som ligger utanför vår kontroll. Den biologiska mångfalden som finns i Sveriges historiska ängar var en oväntad konsekvens av interaktionen mellan just människor och växter.

Eftersom detta projekt visas utomhus kommer detta att vara en av få konstinstallationer som är helt säkra att uppleva för publiken just nu. Vad tänker du om det?
– På ett personligt plan så känner jag mig otroligt lycklig över att ha fått skapa ett konstverk som kan mötas av dess publik under de här omständigheterna. Det är väldigt motiverande att veta att Stockholm kommer att ha utrymme nog att få se verket, särskilt när så många kulturinstitutioner har stängts ner. Social distans har fått mig att ompröva hur jag lever, och jag känner väldigt tydligt att det finns utrymme för en kollektiv omprövning av hur vi vill leva tillsammans i framtiden. Det skulle vara spännande om Infield skulle kunna vara en del av det.
– När jag befinner mig i lockdown så blir också mitt minne lite annorlunda. Att inte lämna kunna huset så ofta gör att min miljö runt omkring mig blir väldigt repetitivt och konstant, det gör också att jag bara kan relatera till projektet genom en eller annan skärm.

Linda Tegg, Infield (2020), foto: Andy Liffner.

Dagbok 1: Linda Tegg


Vilket tillväxtläge är växterna i just nu?
– Alla växter har rotat sig och verkar mycket hälsosamma, men många kalla nätter har försenat tillväxten något. De behöver en några sammanhängande dagar av värme innan våren verkligen kommer att kännas för dem.

Vad är din största oro för projektet just nu?
– Mina verk är ofta beroende av ett samspel mellan illusion och konstruktion. Eftersom växterna är lågt planterade gentemot konstruktionen så kommer den här illusionen att skapas i takt med att växterna växer till sig.

Kan du dela ett minne från installationen som sticker ut för dig?
– Rörelsen av växter har alltid betytt mycket för mig. Växternas rörelse från Småland till Stockholm var ett enormt ögonblick. Det var också första gången planteringsteamet samlades och även om jag själv var långt bort så kunde jag känna av arbetets omfattning och vikt. Spänningen kring just det ögonblicket sticker ut för mig.

Vad är nästa steg för installationen?
– Under nästa vecka kommer alla element att installeras vid ingången till ArkDes.

Hur håller du växterna lyckliga inomhus?
– Dessa växter är alla utomhus. Medan de är utomhus under svalare förhållanden är de långsammare att växa, men till slut kommer de att bli starkare. Inomhus skulle dessa växter behöva mycket ljus.

Mer uppdateringar om projektet kommer löpande. Kom tillbaka hit om en stund.

Så hanterar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse