sdfsdfdsf

Museets övriga öppettider

Fri Entré

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Porträtt av poeten Erik Lidman Mata. Fotografi: Erica Lindberg, Bon Magazine.

Det semiautonoma organet

I sin ASMR-tolkning av nyskrivna ”5 dikter om lungan” bevisar Erik Lindman Mata att hans poesi inte alls måste konsumeras i skriftform. Vi har pratat med poeten om andnöd, hans bakgrund inom musiken, tomma sidor och varför man inte behöver sätta ord på allt som är vackert.


Text: Saga Loxdal

 

Lyssna på Erik Lidman Matas avsnitt av Plug-in poesi här.

Några dagar före intervjun lyssnar jag på Kulturnytts Lisa Wall i P1. Hon hyllar förvisso Erik Lindman Matas debut Pur, en bok som behandlar den fruktansvärda förlusten av en älskad, men hon har en bestämd åsikt om hur hans dikter ska upplevas.
– Det här gör sig ju inte som uppläst. Man måste verkligen läsa det.

Kulturredaktionens Olof Åkerlund håller med.
– Det mest iögonfallande är användandet av förkortningar samt &-tecken och =-tecken, och framför allt: siffran 1 för att beteckna ”en” och ”ett”, absolut en bok att läsa tyst i första hand, det händer mycket som inte kan förmedlas i tal.

Tre dagar senare i en studio nära Odenplan: Erik Lindman Mata har just slutfört ASMR-inläsningen av 5 dikter om lungan och i sammanhanget känns det något ironiskt.

Berätta om dikten du nyss läste in.
– Det är en dikt på fem sidor om lungan. En liten genomgång av andning, eller andnöd – det är vad den kretsar kring. På sida två till exempel pratar jag om hur lungan är ett av få organ som är semiautonomt. Det vill säga, vi andas ju både medvetet och omedvetet, till skillnad från exempelvis hjärtat som slår automatiskt. Det tycker jag är en ganska fin och lite förrädisk bild. Att man kan tro att man har kontroll över lungan, samtidigt som man inte har det. Sen finns det också lite andra, personliga bottnar i dikten som inte kommer fram så mycket men som kanske var orsaken till att jag skrev den. Jag tänkte på hur det är att inte kunna använda lungorna ordentligt.

När du sa att du skulle läsa en dikt om lungan tänkte jag på en mening i Pur, ”när jag vaknar vaknar jag med för lite luft”. Är din nya dikt en fortsättning på den meningen?
– Den meningen handlar om känslomässig luft, existentiell luft. Om att inte kunna ta vägen någonstans. Och det finns ju en möjlighet att läsa den här lung-dikten på det sättet också. Många beskriver känslan av att inte kunna andas som klaustrofobisk, och det finns ju många andra tillstånd som också är klaustrofobiska. Frånvaron av någon till exempel.

Du använder dig av förkortningar och tecken, och lämnar ofta fysiska tomrum mellan raderna du skriver, ibland flera tomma sidor på raken. Går dina dikter verkligen att återskapa i ljudform?
– Mina tomrum kommer från ljud faktiskt, från musik i mitt fall [Erik har tidigare studerat komposition, reds. anm.]. I Pur jobbar jag med tomheten som paus, precis som i ett musikverk där man helt enkelt måste få lite utrymme i tiden för att ta in vad man har hört. Inte backa, men få möjlighet att komma in igen. Det är alldeles för få människor som inser att det behövs. Så jag skapar snarare pauser än tomrum i mina texter, och det går ju verkligen att återskapa i uppläsning.

Hur lång paus utgör en 20 centimeter blank boksida?
– Inom musiken är man så osannolikt noggrann med exakt de frågorna. Man noterar pauserna i grafisk notation, och sedan ska jag som musiker tolka exakt hur lång pausen är. I dikt skiter man ju fullständigt i det. De flesta tycker att det är helt ointressant att prata om hur många sekunder en tystnad ska vara – det kommer att variera. Så jag tror att nej, man vet inte hur många sekunder ett visst blankt avstånd är, och det finns såklart en omöjlighet i att helt översätta en sida till ljud. Men det är väl bara fint.

Finns det en risk att andra läser dina dikter med helt annan betoning och rytm än den du tänkt dig?
– Det gör folk med all sannolikhet. Framförallt som Pur inte är särskilt rytmiserad rent grafiskt. Det är mycket inferens, alltså att meningar börjar på ett sätt och slutar på ett annat sätt. De slutar vara samma mening. Det finns inbyggda hinder, olika tecken som gör att man kanske saktar in i läsningen, men det finns också en rytm, som jag känner den. Fast det är inte så att min läsning är en mer korrekt tolkning, det är ju sedan gammalt nu att olika läsningar har lika mycket riktighet och existensberättigande.

Har du själv en relation till ASMR?
– Inte på det sättet som går att katalogisera under ”jag tycker om skrapljud”. I boken The Pleasure of the Text pratar [den franska litteraturforskaren] Roland Barthes om bion, om hur rösterna i salongen är så nära, hur de knäpper och frasar, och hur den intimiteten är överväldigande för honom. Så kan jag också känna av olika ljudbilder, men jag är också mån om, eller kanske respektfull nog att säga att jag tror att det är en bredare reaktion. ASMR är liksom ett steg till. Det är inte bara intimitet, det är inte bara att känna att något är väldigt nära.

Inom ASMR kan ett ljud eller en vibration i sig skapa en känsla, men du använder ju även ord. Ger orden mer möjlighet att styra den som lyssnar, genom att man ger lyssnaren ett ämne?
– Jag tror inte det är helt rätt att säga att man styr mer med ord än med ljud eller musik. I dikten använder jag ordet ”adamsäpple”, och det finns en mängd olika associationer till det. Folk kan tänka på puberteten, eller bara på hur det ser ut, eller på hur känsligt det är, eller på att svälja. Så även om man ”styr” så öppnar man också upp lika många vägar ut, medan man kanske inte kan säga att musiken pekar lika tydligt, men däremot kraftfullare. Jag tror det finns färre spontana tolkningsmöjligheter inom musik, för många dras nog med mer av musik än vad man dras med av text.

Du har studerat komposition, du fotar en del och du skriver. Var det självklart att skrivande skulle bli det du ”jobbar med”?
– Nej, det visste jag inte. Det hänger ju mycket ihop med vad som hände och vad som är ursprunget till Pur som bok. Jag började skriva som ett slags arv, personen som står bakom Pur var en skrivande person. Och jag tänkte mycket då och tänker fortfarande att skrivandet är ett sätt att fortsätta någonting som inte fick fortsätta. Jag antar att det var en sådan typ av vändning som ofta sker i livet.
– Jag hade tänkt att jag skulle skriva något annat först för att öva mig, och sen skriva den där boken. Men sen insåg jag att det kanske var en dålig idé och då började jag skriva på den direkt istället. Jag märkte att jag hade en plats som jag återkom till och som gjorde det väldigt lätt att skriva. Jag hade också haft tre år på mig att anteckna och tänka.

Du uttrycker mycket med få ord, och det kan jag tycka är ganska skönt. Man blir liksom inte skriven på näsan.
– Det finns, som du säger, en fin balansakt mellan att skriva folk på näsan och inte ge något alls. Jag pratade med en vän för en vecka sedan och hon sa att hon först hade tänkt att Pur kanske var en otillgänglig bok, men så visade det sig att många känner tvärtom.
– Man ska egentligen inte kolla, men jag var inne och såg ett omdöme om boken som jag tycker bevisar att man kan ta den på olika sätt. En kille hade bara skrivit “Fattar inte…”. Då kände jag att det är bra ändå, den är inte för tillgänglig, det finns tydligen en gräns.

Om projektet

Medverkande: Elis Monteverde Burrau
Med-curatorer: Erica Lindberg (Associate Editor, Bon Magazine), James Taylor-Foster (Intendent för samtida arkitektur och design, ArkDes), Justina Hüll (Digital kommunikatör, ArkDes)
Ljudproduktion och musikcurator: Joakim Hultqvist
Artister: Esther Kirabo och J. Aissa
Redaktör: Saga Loxdal

Ett samarbete mellan ArkDes och Bon Magazine i samband med utställningen WEIRD SENSATION FEELS GOOD / Konstig känsla känns bra på ArkDes i Stockholm mellan den 8 april och 31 maj 2020.

 

Så hanterar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse