sdfsdfdsf

Museets övriga öppettider

Fri Entré

Meny

Bättre upplevelse med cookies Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbsida. Genom att fortsätta accepterar du detta. Läs mer om cookies.

Close

Verket 'Deformationszon' av Lena Stenberg. Fotografi: Justina Hüll.

Baksidan av barndomens dockskåp

Kan framgång mätas genom en gruvas djup? Konstnären Lena Stenberg berättar om verket Deformationszon, ett dockskåp som undersöker förändring, förgänglighet och förfall.


Lena Stenberg växte upp i en liten by 50 kilometer från Kiruna i en familj som bedriver renskötsel. Renskötseln ska komma att bli en central del i hennes liv, först genom den traditionella uppväxten med en stark förankring till det samiska språket och kulturen, senare genom sin konst. Lena samlar på allt möjligt som hon tycker är intressant redan som barn, när hon blir vuxen ska det komma att genomsyra hennes konstnärliga utövande. Hon limmar, gjuter och bygger konstverk som undersöker markexploatering och fångar idéer om identitet genom kameralinsen och texter. Under utställningen
Kiruna Forever ställer hon ut verket Deformationszon, ett dockskåp som undersöker hemstadens förhållande till gruvnäringen som skulle komma att förändra allt.

Vilka frågor har varit centrala för dig i skapandet av verket Deformationszon?
– Verket handlar om en stad som lever i just en deformationszon, i förändring. Det handlar om 60- och 70-talets tegelhus som snart inte finns längre och om Kiruna, min hemstad som snart inte ser ut som jag minns den. En stad som flyttade undan rennäringen och samiska vår- och höstbosättningar från Girunvarri, Ripberget. En ung stad präglad av 1900-talets uppgångar och fall som lever under ett enda existentiellt berättigande: som gruvstad. En stad som uppstod på grund av gruvnäringen, och som nu blir nu tvungen att flytta på grund av just gruvnäringen för att den vuxit och tagit andra riktningar och dimensioner än vad man trodde.

”Mina absolut starkaste kopplingar är till marken som Kiruna står på. Naturen runt omkring och fjällvärlden där min familj har verkat och levt i flera generationer.”

Deformationszon är barndomens dockskåp som visar ett boende i den samtiden som var då, när nya hus som växte fram medan Kiruna fortfarande var ett framgångsrikt samhälle. Nya ideal och nya tegelvillor bredde ut sig i Kiruna och Sverige på den tiden då gruvstaden fortfarande var framtiden. Men baksidan av dockskåpet visar en annan bild, ett förfallet hem med ett äldre möblemang. Utöver det så handlar verket även om konsumtion, materialism och om gruvnäringen som ett mått på rikedom. Hur råvaruutvinning förändrar människors syn på vad ett hållbart samhälle är.

Du är själv från Kiruna och lever mitt i det skeende som Kiruna Forever undersöker – flytten. Hur har det varit för dig att växa upp och leva i?
– Jag har kanske inte det starkaste kopplingar till staden Kiruna fast jag levt där halva mitt liv. Mina absolut starkaste kopplingar är till marken som Kiruna står på. Naturen runt omkring och fjällvärlden där min familj har verkat och levt i flera generationer. Men visst finns det fina minnen också, från staden som inte snart finns mer i sin ursprungliga form. Det är nog mest från mina ungdomsår och skolan och man har kanske glömt de trista tråkningar och glåpord, som man fick för att man var same. Nu kommer man istället att få leva med flytten. Alla fina hus och byggnader försvinner och vad får vi i stället?

När du nyligen ställde ut under utställningen Landscape Takeover på Galleri Syster i Luleå nämnde du i en intervju med tidningen NSD att din konst ofta handlat om just markexploatering och att du vill väcka människors medvetenhet kring ämnet. Känner du ett ansvar i att använda din konst som en plattform för dessa frågor?
– Jag tycker absolut att det är viktigt att väcka människor medvetenhet kring markexploatering. En sommar skulle jag köra jag till Svartliden vid Lycksele men körde fel och hamnade istället vid ett dagbrott. Det såg för jävligt ut. Jag hade aldrig sett ett dagbrott i verkligheten förut och kände direkt att det här måste bli ett konstprojekt. Men själva grundtanken hade egentligen funnits med mig sedan en längre tid.
– Gruvnäringen och dess påverkan på mina hemtrakter kring samebyn Levas utanför Kiruna hade bara blivit mer och mer omfattande med tiden och det blev startskottet till Markanvändning, ett konstprojekt som jag projektledde. Jag bjöd in mina vänner till ett gemensamt projekt där vi arbetade med markexploateringsfrågor på samisk mark, men även frågor om rovdrift med skogsbruk och vattenkraft. Vi kommer alla från områden som berörs av nya gruvetableringar.

Din konst tangerar ofta politiska ämnen såsom identitetspolitik och tillhörighet. Känner du någonsin att det är oundvikligt att vara politisk i din konst utifrån den samhällskontext som dina verk tolkas i?
– För mig är det är en fördel när konst är politisk. Det ger en annan kraft och ett sätt att visa betraktaren en annan sida som man kanske inte har reflekterat över. Men konst behöver inte vara politisk, det finns nog många anledningar till varför man arbetar med konst.

Du har sedan en lång tid tillbaka varit aktiv med att lyfta samisk samtidskonst. Hur upplever du att plattformen för just detta ser ut i dag?
– Det finns väl alltid svårigheter när man arbetar med frågeställningar och konst som majoritetsbefolkningen inte känner igen sig eller vill vara en del av. Sedan arbetar jag med olika uttryck som kan vara mer tillgängliga för en bredare publik. Det kan finnas svårigheter med att arbeta med konst från ett minoritetsperspektiv. Jag känner att  det finns många frågeställningar som man inte vill visa eller som inte anses vara tillräckligt intressanta i konstvärlden och den övriga majoritetsvärlden. Sedan finns det alltid en utmaning med att många vill placera dig och din konst i ett fack och förväntningarna kanske inte stämmer överens med vad du gör. De vill att det ska se ut på ett annat sätt, vara mera traditionellt, mer samiskt eller handla mer om hantverk. Om det är någonstans det finns en plattform för min konst i Norden så har jag känt ett starkare stöd från Norge. Jag fått mycket stöd från samiska organisationer som finns där och jag har ställt ut en hel del där.

”Det kan finnas svårigheter med att arbeta med konst från ett minoritetsperspektiv. Jag känner att  det finns många frågeställningar som man inte vill visa eller som inte anses vara tillräckligt intressanta i konstvärlden.”

Vad känner du är den svenska konstscenens främsta utmaningar?
– Den svenska konstscenen behöver mer jämställdhet och bättre ersättningar. Och det behöver finnas en konstscen där alla människor från olika bakgrunder och tillhörigheter kan delta både som aktörer och som publik.

Vad hoppas du att besökare på Kiruna Forever ska ta med sig från utställningen?
– Jag hoppas att Kiruna forever också ger en bild av Kirunas historia. Att utställningen visar hur staden har kolonialiserat och trängt undan den samiska urbefolkningen som har levt där längre än själva staden Kiruna. Jag tycker det är en viktig del av Kirunas historia som man inte får glömma bort. Kiruna framställs oftast som gruvstaden som inte hade någon historia innan gruvnäringen. Den bilden behöver vi få ett annat perspektiv på.

Läs mer om utställningen Kiruna Forever här.

Så hanterar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse