Varför har du valt den här platsen, Skogskyrkogården, för ett samtal om det offentliga rummet och de teman utställningen Public Luxury berör?
– Jag tycker att det är en rogivande miljö. Men den är också välgestaltad och det finns i den goda exempel på omsorg på många plan. Och så är det nära hem också. Men Skogskyrkogården är ett offentligt rum och vårt bidrag till utställningen är en kommentar till det offentliga rummet. Det här är en plats som präglas av lugn och harmoni, där allt är i symbios. Det är inte så lätt att åstadkomma och det här en plats som måste förvaltas väl, men det är långt ifrån en självklarhet att det sker. Det är väldigt lätt att man adderar saker som inte riktigt fungerar.

Är det här som det finns en koppling till de möbler som är ditt bidrag till Public Luxury?
– Det skulle kunna vara det. Jag är inte den som kan säga hur saker och ting har kommit till här men man kan ju fråga sig hur man ställer in en papperskorg i den här miljön och vad den förmedlar här. Det är känsliga frågor. Utställningen handlar lite om bruset i det offentliga rummet och det finns inga svar på vad som är rätt och fel. Men det är viktigt, för stadsrummet speglar sin samtid extremt väl.

Vad säger då den här platsen om sin samtid?
– Det har varit ganska oförändrat här. På så sätt är det en lugn och harmonisk plats. Men det är klart att den alltid måste förvaltas med nya tillägg och utifrån nya behov och så vidare. Det här området är sakralt till sin natur, det handlar ju om döden, men här finns även många tankar kring sekvensen, hur man rör sig. Det är väldigt påtagligt när man är här och jag upplever att det ger ett slags stimuli.

Utställningen heter Public Luxury. Vad är offentlig lyx för dig?
– Jag vet inte vad titeln syftar på men jag skulle säga att offentlig lyx är att någon ansvarar för omsorgen om den offentliga miljön. Det är en del av vårt gemensamma kapital. Det är väldigt lyxigt att ha det, men det måste också förvaltas väl.

Berätta om ditt bidrag till utställningen.
– Vi har gjort tre möbler för offentlig miljö. En parkbänk, en papperskorg och en lyktstolpe. Att vi valde de här tre objekten beror på att det är ganska ikoniska produkter som man har i en stads- eller parkmiljö. De är lätta att referera till på något sätt och tanken var att försöka göra generiska produkter som ett slags baskollektion där gestaltningens uttryck är ett resultat av en funktion och att resultatet blir något som bara smälter in, till skillnad från bakgrundsbruset. Det var ett väldigt spännande försök att låta de här produkterna vara starka i sig men ändå underordnade stadsrummet. Kan inte säga att vi lyckades riktigt men det var ändå ett tappert försök.

På vilket sätt misslyckades ni?
– Det är omöjligt att göra något generiskt för all gestaltning blir på något sätt personlig och den har alltid en referens. Grundtanken var bruset och frågan om det går att göra något som kan lugna ner stadsmiljön och ta bort bakgrundsbruset?

Vad vinner vi på det?
– Ja, det är en väldigt bra fråga. Jag kan tycka att saker och ting ska få ta plats, men de saker som tar plats kanske ska ha en relevans i det sammanhanget. En papperskorg som står bredvid en offentlig byggnad som har en position i samhället kanske ska ha en underordnad roll och det kommer av att det finns hierarkier.

Jag inbillar mig att det är just hierarkierna i det offentliga rummet som gör att det är möjligt att orientera sig. Om jag förstår dig rätt så vill du kommentera kring ett slags upplösning av hierarkierna som i förlängningen skapar en vilsenhet och ett offentligt rum som är svårt att använda.
– Allting är på något sätt scenografi. Det är inget fel i att arbeta med det, men man behöver inte alltid växla upp och flagga med hela näven. Subtila uttryck kan vara minst lika starka som expressiva uttryck. Nästan starkare.

Det är väl det som är populism, att ge oerhört förenklade svar på komplicerade frågeställningar.
– Det är också lätt att med stora och yviga gester åstadkomma effekt. Men jag är lite motståndare till det.

Det låter som att du har gjort både en formövning och en kommentar.
– Det jag har gjort är en kommentar till samtida yttringar. Jag upplever att yvigheten tilltar för varje år som går. Nu ska man inte säga att arkitektur kommer att förändra världen, men jag tror att om man får präglas i en miljö som är gjord med omsorg så fostras man på något sätt till en mer reflekterande och ödmjuk människa. Om du går på dagis i en dålig lokal med dåliga material och dålig ljusföring och dålig luft eller om du går i en vacker miljö, det är klart att det måste göra skillnad. Det är ju inte kärnfysik, men jag tycker inte att detta diskuteras i någon större utsträckning. En företeelse som jag tycker är intressant och som även är skälet till att vi sitter här är förfulandet av stadsrummet. Jag är även intresserad av vårt kulturarv. Min utgångspunkt är den svenska arkitekturtraditionen och möbelformgivningen. När jag var yngre gjorde jag nog ett större brott med det men nu har jag börjat återupptäcka det fantastiska arv vi har. Därför kan jag också bli väldigt upprörd när jag ser att det inte förvaltas på rätt sätt.

Hur förhåller sig ditt projekt till debatten kring offentligheten?
– Jag ser bara två yttringar. Dels att det offentliga rummet har blivit väldigt kommersiellt. Det andra är att funktioner är väldigt utpräglade. Idag ska en papperskorg ha wifi, det ska gå att slänga engångsgrillar i den, man ska kunna fimpa i den och den har en timer som går att låsa. Och så ska den se ut som en jävla rymdraket och på något sätt har man tappat industridesignen på vägen. Funktion och form måste ha ett samspel.

Hur ska det åstadkommas?
– Precis som att det finns stadsarkitekter så bör det finnas någon på kommunal nivå som är ansvarig för skyltning, papperskorgar och sånt. Jag menar inte att det skulle vara oreglerat, för det är det säkert inte. Men just gestaltningsmässigt känns allt väldigt slumpmässigt. Det tycks helt enkelt inte finnas någon som har ett gestaltningsansvar. Det borde finnas en gestaltningsplan för hur vi ska jobba med det offentliga rummet. Det är den omsorgen som jag tycker saknas idag.

Vad har du lärt dig av projektet?
– Att reflektera kring de här frågorna är berikande och utvecklande för mig som formgivare. Men jag har svårt att se en förändring och jag tror tyvärr att den här utvecklingen bara kommer att eskalera. Men att samhället blir brokigare är kanske bra. Jag tror inte heller att frågan upplevs som så viktigt hos allmänheten.

Har du fått några reaktioner på möblerna?
– Nej, men att möblerna inte väcker reaktioner kan också bero på att de inte syns så mycket. På det sättet kanske jag har lyckats.

Text: Daniel Golling